malanko

Jag vill…
bo i en stuga i en skog långt långt bort. Vill sitta på en stubbe mitt ute i ingenstans med en kopp kaffe och lyssna på fåglarna. Vill doppa fingrarna i en älv och ha en häst att rida barbacka på utmed en äng. Vill ha en vedspis att värma mina frusna fötter vid en decemberkväll. Vill känna vinden i mitt hår och bara andas lugnt. Vill ha en person nära, en person som jag kommer älska så himla mycket, sådär mycket att det gör ont och som älskar mig tillbaka. Villkorslöst. Vill ha ett gäng små barn som lär sig säga 'mamma' för första gången, som springer barfota i gräset, lär sig cykla, klättrar i träd och ligger i mitt knä på kvällen när jag drar fingrarna genom deras hår och läser en saga. Vill resa runt jorden med den man som vill lika mycket som mig, ta med barnen på backpacker äventyr runt jordens alla hörn och lära dem allas lika värden. Vill adoptera. Vill tatuera mig mer. Vill träna yoga varje dag.

Jag vill helt enkelt bara finnas.

Innan jag åkte till Asien i januari så hade jag ångest attacker, panikångest attacker, huvudvärk, magkatarr, drömlika känslor, utomkroppsliga känslor och kunde inte sova. Varje dag. I flera år. Det tog ett par veckor, men tillslut så försvann alla dessa känslor och problem ur mitt liv. Poff, gone away. Just like that. Jag har aldrig känt mig så lugn, trygg och äntligen kunnat andats igen som jag har gjort här. Jag har till och med fått sova en hel natt. Jag har njutit och älskat varje dag jag varit borta. Jag hade dock ett meltdown sista veckan på Koh Samui och de veckor vi var i Vietnam, men det hade sina orsaker.

Däremot. Så fort jag hade bokat den där biljetten tillbaka igen, så kom alla dessa känslor tillbaka! Jag har ångestattacker varje dag, kan inte sova på nätterna, är orolig hela tiden, har ont i magen varje dag, mår illa, är snurrig i huvudet och vill bara gråta hela tiden. Det är inte såhär det ska vara! Det är NU jag verkligen ska kunna njuta och älska att vara här, varje dag. Men det går inte. Jag kan inte. För jag vet att snart kommer jag komma tillbaka till allting som jag inte vill vara nära. Människor som gör mig illa, som inte vill mig väl. Vänner som inte är mina vänner egentligen och som verkligen har visat under den här tiden vilka de är. Jag har fått se sidan jag visste att jag levde i, men som jag inte ville se. Jag har fått se smärtan rakt in i ögonen och fått säga - fuck you. Jag säger nej och jag tar inte det här längre. 

Jag avskyr att den här biljetten tillbaka gör att jag mår såhär igen. Det var precis detta jag ville undvika och har fått leva utan i tre månader. Det är jag mycket tacksam över. Jag är också stolt över mig själv. Jag åkte. Och jag är här. Jag önskar bara att det inte behövde ta slut. Jag önskar att jag slapp må såhär. Något som räddar mig nu är att jag fått jobb i ett annat land, om än ett grannland så ändå ett annat land. Jag har en vecka i min hemstad. En vecka där jag får träffa och krama de som verkligen betyder något och sen får jag fortsätta min resa.