Att bara skriva, låta tangenterna flyta
Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag bara vill skrika rakt rakt rakt ut! Jag har aldrig hittat mig den där bästa vännen, som man kan säga allt till och veta att det stannar hos denna person och ingen annan. Jag har aldrig hittat den där bästa vännen, som är den första man ringer när något roligt, tråkigt, bra, dåligt, ingenting hänt. Eller? Jo jag har hittat den jag vill ringa och berätta allting för. Men det har aldrig varit tvärtom. Jag har aldrig varit den som någon annan velat ringa och berätta allt för, den vännen man vill umgås med, spelar ingenroll vad man gör, bara umgås. Aldrig varit den man ringer när det vankas utgång eller myskväll. Iallafall inte den man först tänker på. Den vännen man känner att man inte kan eller vill vara utan. Det gör så fruktansvärt ont att se alla andra och deras bästa vänner som de gör allt med, som de gör inget med. Men som alltid gör det tillsammans, eller iallafall oftast.
Jag har aldrig velat ha många vänner. Däremot vill jag ha någon nära. Den där speciella som man känner att, vi - ja vi kommer vara vänner för alltid. Jag ger upp nu. Orkar inte kämpa. Orkar inte kämpa för en vänskap jag vet aldrig kommer betyda lika mycket som en annan. För mig är de alltid nära vänner, för dem är jag bara en i mängden. Den man tänker : ja oj, henne kanske vi ska fråga också...
Jag hatar mig själv för det här. För att jag alltid lyckats välja så jävla fel vänner. Alltid är jag lämnad för någon bättre, någon roligare. Och ja, det gör så fruktansvärt ont. Det gör så jävla ont att jag inte längre vet hur jag ska hantera det.
Jag hatar mig själv för att jag gråter varje kväll, i önskan om det otänkbara. Jag hatar mig själv och vill göra mig illa, så jävla illa att jag inte längre kan stå upp. Jag känner inte längre någon livsglädje. Det känns inte som att jag lever. Det känns som att jag är i någon jävla dimma och inte kan ta mig ur den! En svårt, trasig, knövlig spiral som bara går ner och ner och ner och ner. Runt, runt, runt runt runt runt runt. Jag får panik när jag tänker på framtiden. För jag vet att jag kommer dö ensam, jag vet att jag kommer få leva ett liv utan vänner, utan någon nära att få stå emot när vinden vill bända mig.
Jag älskar min man, så jävla jävla jävla mycket och det känns inte som att jag förtjänar honom. Det gör jag inte. Jag har varit jävlig mot honom, överjävlig! Svin rutten och elak. Hatar mig själv för det också... Typiskt mig såklart. Att göra saker, säga saker utan att tänka till två gånger extra.
Men jag älskar honom och tänker bevisa att jag förtjänar honom, tillslut ska jag kunna ställa allt till rätta igen.
