Jag vill…
bo i en stuga i en skog långt långt bort. Vill sitta på en stubbe mitt ute i ingenstans med en kopp kaffe och lyssna på fåglarna. Vill doppa fingrarna i en älv och ha en häst att rida barbacka på utmed en äng. Vill ha en vedspis att värma mina frusna fötter vid en decemberkväll. Vill känna vinden i mitt hår och bara andas lugnt. Vill ha en person nära, en person som jag kommer älska så himla mycket, sådär mycket att det gör ont och som älskar mig tillbaka. Villkorslöst. Vill ha ett gäng små barn som lär sig säga 'mamma' för första gången, som springer barfota i gräset, lär sig cykla, klättrar i träd och ligger i mitt knä på kvällen när jag drar fingrarna genom deras hår och läser en saga. Vill resa runt jorden med den man som vill lika mycket som mig, ta med barnen på backpacker äventyr runt jordens alla hörn och lära dem allas lika värden. Vill adoptera. Vill tatuera mig mer. Vill träna yoga varje dag.
Jag vill helt enkelt bara finnas.
Har ett tryck över bröstet, har svårt att andas även om det känns som att jag vill andas jätte snabbt, det är som att min kropp försöker fast det inte går och det pirrar i läpparna och i fingrarna. Jag känner mig fruktansvärt stressad, fast jag överhuvudtaget inte behöver och jag är livrädd för att nu få en panikattack. Jag känner igen symptomen så väl, men jag vägrar, jag vill definitivt inte rida ut på den här stormen. Absolut inte nu, absolut inte här. Om jag bara lyckas somna så kanske det försvinner? Kanske motas hjärnspökena bort för en stund och låter mig vila? Låt mig bara slippa mardrömmarna för en natt, snälla låt mig sova en hel natt utan att konstant vakna upp av mardrömmar som förföljer mig. De förföljer mig även ut ur drömmarna och in i det vakna tillståndet.
Just nu skyller jag allt på biljetten hem. Det är den där lilla fjantiga papperslappen som gör såhär med mig. Och varför är det så? Varför kan jag inte bara känna ro i kroppen? Lugnet jag känt här under resan, varför är det borta? Kom tillbaka. Snälla kom tillbaka och skräm bort ångesten och trycket över bröstet...
